'

Tänker på tiden som gått förbi, hur fort det gått, hur länge du har varit borta.
Tankarna virvlar runt dig och jag kan inte hejda mig själv från att gråta en skvätt.
Platsen i mitt hjäta där jag gömt dig bränner och klias. Du vill åt mig, du vill ut, du vill att jag ska tänka på dig.
Men det går inte, jag har stoppat undan dig just för att jag inte tål att gråta mer. Jag känner mig svag och okontrollerad. Men jag kan inte heller inte tänka på dig, du kommer alltid finnas där.
Jag har blivit lite bättre på att kontrollera mina känslor och mina tårar. Vid tillfällen folk frågar om dig eller jag påminns om dig genom datumet på almenackan eller ditt foto som står prydligt på bordet i vardagsrummet (som jag försöker unvika) kan jag nonchalera dig och tänka på annat, just för att jag inte ska känna något slag i magen.
Men det finns tillfällen då jag bara bryter ihop, som nu. Sitter och kollar på bilder, minns, gråter och gråter. Det är mitt sätt sörja. Sen lyssnar jag även på emodepp låtar som tycks trycka på rätt knappar.
Är det så att jag inte är rättvis mot dig just för att jag väljer att inte gråta, gör det mig elak bara för att jag inte vill må dåligt 24/7 och ha sympati av andra. Visar man att man saknar någon bara för att man gråter , eller bär svart eller begår självmord?
Ja, jag tänker på dig. Varenda dag påminns jag av dig när jag ser mitt brännmärke på handleden, varje kväll innan jag ska lägga mig ser jag ditt namn, varje gång jag kliver in i vardagsrummet, varje gång jag går igenom mitt fotoalbum. Men jag gråter inte varje gång, det går inte. När jag inte gråter vet jag att mitt hjärta tyst men med känsla gråter.

/N